Leken begränsas

Citat av Lady Allen of Hurtwood: "Better a broken bone than a broken spirit."

Lek ska vara utmanande!

Barn måste få chansen att utveckla sitt omdöme och sin känsla för vad den egna kroppen förmår. Det gör de genom lek med lagom stora utmaningar. För det lilla barnet kan det vara att kravla upp på en sten. Det lite äldre barnet provar hur högt det vågar klättra i ett träd. Men möjligheterna till sådana utmaningar har allt mer försvunnit och ersatts av designad lekutrustning. Barn som växer upp i stadsmiljö går därför miste om en viktig lärdom och kunskap. Vi lever i ett samhälle som i allt högre grad präglas av strävan efter maximal säkerhet. Det är som om vi inte längre kan acceptera att barndomen kantas av viktiga erfarenheter som också kan innebära skrubbsår och en och annan stukad fot.

Under 1990-talet togs en europeisk standard fram för att förhindra allvarliga olyckor knutna till lekredskap och lekplatsutformning. Rekommendationen baserades på en sammanställning av olyckor, och har därefter blivit en del av svensk standard. Syftet med att ha en standard var att ha en gemensam norm för att underlätta handel med lekutrustning inom Europa. Efterhand har dessa standarder fått status av styrdokument hos kommuner och fastighetsägare. Med standarden som underlag besiktigas numera säkerheten på lekplatser och lekredskap.

Egenhändigt byggda och utformade lekmiljöer får ofta underkänt i säkerhetsbesiktningarna. Det kan handla om brister i det stötdämpande underlaget eller om avstånd mellan lekredskap. Rädsla för och oklarhet om vem som bär ansvar för eventuella skador och olycksfall på en lekplats får många fastighetsägare att backa. Följden kan bli att lekredskap och lekområden tas bort. Med standarden som grund erbjuds kommuner att försäkra sig mot självrisken vid en ev fällande dom – detta trots att inga rättsfall förekommit där fastighetsägaren blivit skadeståndsskyldiga. Någon tjänar på att lek betraktas som något farligt. Oro hos föräldrar, pedagoger och fastighetsägare driver fram certifierade lekprodukter och nya yrkesutövare som kontrollerar säkerhet.

Verkligt farliga platser, lekredskap eller riskfyllda situationer ska självklart åtgärdas så att barn inte kommer till skada. Att fastna med en snodd från jackan i en trasig rutschkana kan ge ödesdigra konsekvenser och är ingenting barnet kan förutse. Andra risker är däremot uppenbara – klättar man högt kan man trilla ner, det förstår varenda unge, och anpassar leken därefter.

Lek handlar för barnets del inte alls om säkerhet. Lek förutsätter däremot trygghet och drivs av lust, nyfikenhet, stimulans, fantasi och glädje. Ibland används begreppet lekvärde när man pratar om hur pass lekvänlig en miljö är. Finns det inget lekvärde i de lekplatser och lekmiljöer vuxna anlägger för barns lek – ja då är det faktiskt bortkastade pengar. Lekmiljöer behöver vara intressanta, möjliga att ändra och påverka och vara utmanande. Är lekmiljön inte stimulerande går barnen helt enkelt någon annanstans och leker!

Bubbelplastbarn och helikopterföräldrar är nya ord som beskriver barn som skyddas från allt och föräldrar som oroligt kontrollerar att barnet inte utsätts för någon fara. Att oroa sig är mänskligt och naturligt men får inte gå till överdrift. När föräldrar som låter barnen leka utan bevakning känner sig rädda för att bli betraktade som vårdslösa, och pedagoger i skolan oroar sig för att bli ställda inför domstol, har något gått överstyr. Då går oron ut över barnets utveckling och försvårar möjligheten att växa till en självständig och omdömesgill människa.

Kanske ska vår oro istället rikta sig mot att barn som växer upp i städer idag missar chansen att utveckla sin fysik, sin kroppsmedvetenhet, sitt självförtroende och omdöme? Hit med lite farligheter, ropade Ronja Rövardotter innan hon till slut utmanade Helvetesgapet och i triumf vågade hoppa i en blandning av upphetsning och skräckblandad förtjusning.

Barns och ungas minskade rörelsefrihet

Barns och ungas möjligheter att röra sig fritt har minskat dramatiskt de senaste århundradet. Tim Gill, författare, föreläsare och barnrättsaktivist i England, har beskrivit utvecklingen genom sin egen familj i Sheffield. På 1920-talet fick hans far som åttaåring gå ensam genom hela Sheffield, nästan en mil, för att fiska i floden. Tim Gill fick i samma ålder på 1950-talet gå 1,5 kilometer ut i skogen och leka utan vuxet sällskap. Hans dotter fick som åttaåring på 1970- talet gå åttahundra meter på egen hand till simhallen. Hans barnbarn som var åtta år på 2010-talet får bara gå till slutet av gatan, ungefär trehundra meter.

Denna utveckling är generell över hela västvärlden och beror till stor del på den ökande biltrafiken, brist på säkra gång- och cykelvägar och föräldrars upplevda oro. Den fysiska aktivitet som vardagslivet gav för bara några generationer sedan får barn inte som en självklarhet idag. Förutom att barn idag har lättillgänglig underhållning via skärm bidrar även bristen på intressanta platser att leka på till att barn och unga väljer att stanna inomhus. Ju mindre rörelsefrihet barn har och får desto viktigare är det att de har tillgång till bra och stimulerande miljö nära hemmet, skolan och förskolan.

En karta över Helsingborg som visar hur barns utrymme för lek har begränsats geografiskt över tid.

Kartan visar Tim Gills analys applicerad på Helsingborg.

Lek och risk

Alla barn ska ha möjlighet att under trygga former söka spänning och utmaning i leken. Det är en viktig del av varje människas utveckling. Genom att leka och prova vad kroppen klarar skaffar sig barnet livsviktig kunskap och ett gott omdöme. En bra utemiljö bjuder därför in barn att springa, klättra, krypa och kana. Barn beskriver hur de får pirr i magen när de med skräckblandad förtjusning antar fysiska utmaningar och provar sitt mod i relationen till vuxna och till kompisar.

Forskning visar att förskolebarn för sin utveckling behöver få:

Utforska höjder (klättra, klänga, hoppa, balansera)
Uppleva hög fart (springa, gunga, glida, cykla, skejta)
Utforska sina gränser för vad som är farligt (klätterväggar, eld, is, vatten)
Kämpa (tävla, fajtas, brottas)
Testa vanliga verktyg (tälja, hugga, såga)
Testa att vara själv (gömma sig, dra sig undan)

Fördjupning

International School Grounds Alliance – Risk in Play and Learning: Ubud-Höör Declaration