Om vi talar starka livskraftiga idéer som håller för förändringens vindar och ögats slitage så finns knappast något bättre exempel än hyllsystemet String. Eller ”hylljäveln” som Nisse Strinning själv brukade kalla möbeln som kom att övertrumfa alla hans övriga i ett långt formgivarliv. Tillsammans med hustru Kajsa hade han 1949 – när de bägge fortfarande var arkitekturstudenter - kläckt konceptet till den lilla funktionella hyllan som senare samma år vann första priset i Bonniers Folkbiblioteks tävling och rivstartade designernas egna karriärer. ”Det var bara jag som visste att jag hade hittat på världens grej”, förklarade Nisse senare. Och konstaterade att: ”Nej inte fan skulle det vara nån list på väggen med några krånglande konsoler utan helt enkelt en stege på vars tvärpinnar man kunde lägga upp hyllbrädorna, då fick man ju flyttbarheten och bokstödet i sidorna i samma svep.”
Själv träffade jag honom 45 år senare för en intervju i Malmö konsthalls tidskrift Beckerell. Under decennierna som gått hade Stringsystemet först boomat våldsamt. Växt med skåp, bord och vitriner till en hel familj och kompletta allrumsmöblemang. Belönats med guldmedalj vid 1954 års Triennal i Milano, slagit igenom brett vid H55 i Helsingborg. Sålts i miljontals exemplar över hela Europa, inte minst i Tyskland där tillverkning också skedde. Formidén – med den plastbelagda järntråden som Nisse utvecklat redan tidigt på 1940-talet som avgörande inslag – var enkel, nästan simpel. Men kom ändå att förknippas snarast ikoniskt med epoken när den föddes. Efterkrigstiden, folkhemmet, gyllene år för skandinavisk design. Just det tidstypiska blev framemot 1970 plötsligt en belastning. Folk började tycka att hyllan var gammaldags och trist. En dipp som när vi sågs på nittitalet på Bobergs matsal på NK – jag vill minnas Nisses val - hade vänts till het nostalgi. Stringmöbler gick som smör på andrahandsmarknaden, hade förvandlats till högsta mode som retro. Men med nytillverkning var det sämre. Produktionen i Sverige hade lagts ner redan på sjuttiotalet. Flera försök att starta på nytt misslyckades medan åren gick. Nisse var missnöjd.
Därför var det logiskt att han på hösten 2004 – som Rebecka Tarschys skriver i ”String Pocket” – utbrast: ”Äntligen någon som förstår potentialen”. Han hade just kontaktats av Peter Erlandsson och Pär Josefsson, som ville blåsa nytt liv i varumärket String. Och något har ”pojkarna”, som Nisse kallade de nya entreprenörerna, uppenbarligen fattat. Försäljningvärdet för String hos den senast föregående producenten Åfors Möbler hade legat på 400 000 kronor per år. 2010, efter fem år med det nya företaget, var motsvarande omsättning uppe i 26 miljoner. 2015, lagom till 10-årsjubileet, hade siffran växt till 140 miljoner.
Men String i det nya millenniet är inte bara en ekonomisk framgångssaga. Möbeln som sålt mer än någon annan i Sverige är nu också en formikon. Kopieras flitigt men hyllas lika initierat av kollegerna, som smidigt och friktionsfritt gör anspelningar, ”citerar” och lägger till det legendariska originalet. Inom ramen för String Designs egna satsningar har Mats Theselius på karaktäristiskt maner valt humor och spektakel i en limiterad upplaga jubileumsåret 2009. String i guld och palisander, det är ju bara helt fel, ja otänkbart – och därför så rätt som kärleksfull kommentar. Och duon Björn Dahlström och Anna von Schewen förklarar i anslutning till nytillskottet String Works, som de designat, att hylloriginalet från 1949 varit som en tankemässig ”bas”. En anda av enkelhet och påhittighet som de utgått från för att skapa så bekväma nutida arbetsytor som möjligt. Snart 70 år efter Nisse Strinnings ursprungliga snilleblixt har ”hylljäveln” fortfarande kraften att inspirera.
INGRID SOMMAR
Arkitektur- och designskribent