Leken är fri!

Lek förknippas oftast med barn. För barns lek syns och hörs! Barn leker så mycket de kan och de leker nästan varsomhelst. För barnet är leken livsviktig – ett barn som inte kan eller vill leka behöver hjälp. Lek följer oss genom hela livet – den tar sig bara olika uttryck.

Det lilla barnet leker för sig själv med de saker som finns tillhands. Det provar hur den närmsta omgivningen fungerar med en vuxen inom räckhåll. Efter några år leker barnet med andra barn, testar vad som är verklighet och fantasi tillsammans med lekkamrater. Platser som barn själva kan påverka stimulerar och utvecklar lekar där barnet och miljön samspelar. Efter ytterligare några år ger sig barnet iväg på upptäcktsfärd och utforskar hur gränser och spelregler fungerar – hur långt bort kan och vågar jag ta mig på egen hand? I slutet av barndomen letar barnet efter en egen identitet. Att höra till en grupp är då viktigt.

Den unga människan vill precis som alla både bli sedd och titta på andra, men också kunna dra sig undan och vara ifred. Särskilt viktigt är det när unga utvecklar sin identitet genom att prova hur det är att vara och agera på olika sätt. Vuxenvärlden uppfattar ofta de subkulturer som uppstår som hotfulla. Subkulturerna ifrågasätter vuxnas regler och livsstil och vuxenvärldens svar blir därför att försöka kontrollera dem på olika sätt.

Men vuxna behöver också leka! Tyvärr är det inte ofta vuxna släpper på kontrollen och kastar sig ut i det okända och glädjefulla där man själv får bestämma reglerna och vara fri. Lek kan på många sätt verka vara raka motsatsen till vuxnas sätt att leva. Är det därför vuxna ibland ser ner på lek och tycker att den är oviktig? Lek är till sin natur självbelönande och frivillig. Lek utmanar gränserna för vad som är möjligt. Lek är frihet, fantasi och gemenskap. Lek ska inte utvärderas! Om någon bedömer dem som leker – ”så fint ni leker” – kan leken komma av sig direkt. De som leker gör det helt och hållet för sin egen skull. Att leka är själva poängen!

Vuxna kanske kallar sin lek för en kreativ hobby – eller så kanske de leker genom att testa nån ny identitet på fester eller event. Leklusten finns nog kvar genom hela livet, men den kan vara hämmad. Kanske tror vuxna rent av att lek inte passar för vissa yrkesroller eller är bra för ens status? Men nog hade både världen och vi människor kunnat bli både större och rikare om vi tillät oss att leka då och då!

Ofta får den anlagda lekplatsen symbolisera lek i staden. Lekplatsen signalerar att här är barn välkomna och trygga, men vad säger lekplatsen om vår syn på lek? Vilka platser är egentligen de bästa lekplatserna? Om vi planerar, utformar och utvecklar hela staden för och tillsammans med barn och unga behövs kanske inte några särskilda lekplatser. Är tiden mogen att planera staden så?

Lek behöver ingen dyr lekutrustning. Tvärtom kan brist på färdiga lekredskap vara en källa till kreativitet. Natur eller områden med träd och buskar ger ofta oslagbara möjligheter till uppfinningsrikedom. Pinnar, stenar och andra fynd kan användas för att bygga med och bli rekvisita i leken. Det är lättare att leka tillsammans i miljöer där rollerna inte är förutbestämda. Natur och övergivna platser ger sådana möjligheter, där bygga koja eller leka affär är exempel på lek där alla barn kan vara med och hitta en uppgift. Undersökningar visar att upp till sju års ålder använder flickor och pojkar det offentliga rummet lika mycket, men sedan dominerar pojkarna platserna till 80 procent. Eftersom lek är lika viktigt för flickor som för pojkar är detta allvarligt.

Det är viktigt att planera för att barn och unga ska kunna röra sig obehindrat i staden. Ju äldre barn blir desto längre hemifrån ska de kunna ta sig på egen hand – ja det är faktiskt nödvändigt för att en ung människa ska kunna växa upp till en självständig individ. Om det finns ett nätverk av lekställen dit barn kan ta sig själva och röra sig så kan de – i takt med att de växer och blir äldre – ta sig allt längre bort från sitt hem och sin skola och upptäcka sin stadsdel och till slut hela sin stad.

Bara för att barn leker överallt och med allt möjligt som de hittar betyder ju inte det att vi kan strunta i hur det ser ut där barn växer upp. Hur stark lusten till lek än är fungerar inte alla miljöer lika bra för lek. Människans lek har i tusentals år försiggått i naturen, och sådana lekmiljöer är fortfarande svåröverträffade genom sin rikedom och komplexitet.

På den anlagda lekplatsen är det oftast tydligt hur barnet eller den unga människan förväntas leka. Lekredskapen är designade för att användas på ett visst sätt och begränsar därför leken. Begreppet KFC-lekplatser (KFC står för Kit, Fence, Carpet – det vill säga utrustning, staket, matta) myntades av den brittiska forskaren Helen Woolley och beskriver lekplatser med fasta lekredskap inom en stängslad yta med ett underlag av konstmaterial. På en sådan plats finns inte mycket för ett barn att upptäcka eller förändra. Undersökningar har visat att barn inte leker särskilt lång tid med färdiga lekredskap. De blir uttråkade och försöker utveckla leken till något mer och annat. Kan man ta sig uppför rutschkanan istället för ner? Rullar grus lika fort nerför kanan som en sten?

I leken undersöker barn fysikens lagar och materialens egenskaper. En lekplats som är bra har både små och stora ytor och en variation av olika typer av material. Där finns både platser att vara aktiv på och platser där man kan dra sig undan, möjlighet att påverka och en variation av växtlighet som ger ett växelspel mellan sol och skugga. Det är utifrån sådana upplevelser och sinnliga erfarenheter som barn samlar på sig erfarenheter som stannar kvar långt upp i vuxen ålder. Kan du dra dig till minnes var du själv lekte som barn?

Fördjupning

White Arkitekter – Flickrum i det offentliga

Helsingborg är en av de svenska städer som blivit känd för sina lekplatser. I slutet av femtiotalet och tio år framåt satsade Helsingborgs stad på experimentella och smått revolutionerande bygglekplatser för barn och unga. I början av 2000-talet utvecklade man lekmiljöer i planteringar där barn fick utforma egna platser och styra skötseln.

Viktiga kommunala tjänstepersoner i dessa utvecklingsprojekt var stadsträdgårdsmästarna Arvid Bengtsson samt Stig Billing och förskolepedagog Marianne Billing. De utgick från sina egna erfarenheter av hur fritt och spännande det varit att leka i den egna uppväxtmiljön på landsbygden och på ödetomter i staden. Med inspiration från Danmark utvecklades i Helsingborg ett flertal bygglekplatser där det fanns anställda lekledare. Från stadens sida sökte och samlade man kunskap och erfarenheter om hur man kunde anlägga nyskapande lekplatser på bästa sätt så att de fungerade året om och inte störde dem som bodde alldeles intill. Det var en tidsperiod då ett nyfiket och experimentellt utforskade ägde rum med målet att kommunen skulle möta barns behov av spännande lekmiljöer.

Under tidigt 2000-tal deltog Helsingborg i ett europeiskt projekt ”NeighbourWoods” inriktat på demokrati och kommunikation i förvaltning av tätortsnära skog. Tillsammans med forskare från SLU fick elever från Sally Bauerskolan utveckla egna platser i en skogsplantering nära deras skola. Syftet var göra barnen till medskapare och stärka deras känsla och ansvarstagande för den gröna närmiljön. Barnen fick lära sig hur olika växter reagerar på beskärning och hur djurlivet påverkas samtidigt som de fick lära sig hur man arbetar med riktiga redskap. Genom att gallra och beskära kan platser formas och allt som gallrats bort kan användas som byggmaterial för kojor, stängsel och balanslek. Barnen som deltog gick i årskurserna 1–5, men även äldre elever i årskurs 8 medverkade. Senare i projektet fick de äldre eleverna förtroendet att vara arbetsledare för det kommunala skötsellaget. Barnens idéer gjorde ett djupt intryck på arbetslaget. De förstod att barnen ville skapa platser och insåg att det fanns massor av olika möjligheter istället för att bara följa en skötselmall.