Leken begränsas

Barn måste få chans att utveckla sitt omdöme och sin känsla för vad den egna kroppen förmår. Det gör de naturligt genom lek med lagom stora utmaningar. För det lilla barnet kan det vara lagom svårt att kravla sig upp på en sten. Det äldre barnet provar hur högt det vågar klättra i ett träd. Men sådana utmaningar har alltmer ersatts av designad lekutrustning. Barn som växer upp i stadsmiljö går därför miste om viktiga lärdomar. Strävan efter maximal säkerhet gör att man glömmer att barndomen kantas av viktiga erfarenheter som skrubbsår och en och annan stukad fot. 

Under 1990-talet togs en europeisk standard fram för att förhindra allvarliga olyckor knutna till lekredskap och lekplatsutformning. Rekommendationen baserades på en sammanställning av olyckor och har därefter blivit en del av svensk standard. Syftet med att ta fram en standard var att underlätta handel med lekutrustning inom Europa. Efterhand har kommuner och fastighetsägare börjat betrakta dem som styrdokument. Med standarden som underlag besiktigas numera säkerheten hos lekplatser och lekredskap. 

Egenhändigt byggda och utformade lekmiljöer får ofta underkänt i säkerhetsbesiktningarna. Rädsla för och oklarhet om vem som bär ansvar för eventuella skador och olycksfall får många fastighetsägare att backa. Följden kan bli att lekredskap och hela lekområden tas bort. 

Verkligt farliga platser och lekredskap ska självklart åtgärdas så att barn inte kommer till skada. Att fastna med en snodd från jackan i en trasig rutschkana kan ge ödes-digra konsekvenser och är ingenting barnet kan förutse. Andra risker är däremot uppenbara – klättar man högt kan man trilla ner, det förstår varenda unge som självmant därför anpassar leken. 

Bubbelplastbarn och helikopterföräldrar är nya ord som beskriver barn som över-beskyddas och föräldrar som oroligt kontrollerar att barnet inte utsätts för fara. Att oroa sig är mänskligt och naturligt men får inte gå till överdrift. Något har gått överstyr när föräldrar som låter barnen leka utan bevakning känner sig rädda för att bli betraktade som vårdslösa och pedagoger i skolan oroar sig för att bli ställda inför domstol. Det går ut över barnets utveckling till en självständig och omdömes-gill människa. 

Finns det inget lekvärde i de lekplatser och lekmiljöer som vuxna anlägger för barns lek – ja då är det faktiskt bortkastade pengar. Lekmiljöer ska vara intressanta, utmanande och gå att påverka. Är lekmiljön inte stimulerande går barnen helt enkelt någon annanstans och leker.

Kanske ska vuxnas oro istället riktas mot att stadsbarn idag fråntas möjligheten att utveckla sin fysik, sitt självförtroende och omdöme. Hit med lite farligheter, ropade sagans Ronja Rövardotter innan hon tillslut utmanade Helvetesgapet och i triumf vågade hoppa över klyftan, fylld av upphetsning och skräckblandad förtjusning.

Azaleadalen 2020. Fotograf: Lo Birgersson.

Barns och ungas möjligheter att röra sig fritt har minskat dramatiskt de senaste århundradet. Tim Gill, författare, föreläsare och barnrättsaktivist i England, har beskrivit utvecklingen genom sin egen familj i Sheffield. På 1920-talet fick hans far som åttaåring gå ensam genom hela byn, nästan en mil, för att fiska i floden. Tim Gill fick i samma ålder på 1950-talet gå en och en halv kilometer ut i skogen och leka utan vuxet sällskap. Hans dotter fick som åttaåring på 1970-talet gå åtttahundra meter på egen hand till simhallen. Hans barnbarn, som var åtta år på 2010-talet, får bara gå till slutet av gatan, ungefär trehundra meter. 

Så ser det generellt ut över hela västvärlden och beror till stor del på den ökande biltrafiken, brist på säkra gång- och cykelvägar och föräldrars ökade oro. Den fysiska aktivitet som vardagslivet innehöll för bara några generationer sedan erbjuds inte barn idag. Bristen på intressanta platser att leka på bidrar till att barn och unga väljer att stanna inomhus. Ju mindre rörelsefrihet barn har desto viktigare är det att det finns bra och stimulerande miljö nära hemmet och vid skola och förskola.  

Alla barn ska ha möjlighet att under trygga former söka spänning och utmaning i leken. Det är en viktig del av varje människas utveckling. Genom att leka och prova vad kroppen klarar skaffar sig barnet livsviktig kunskap och ett gott omdöme. En bra utemiljö lockar barnen att springa, klättra, krypa och kana. Barn beskriver hur de får pirr i magen när de med skräckblandad förtjusning antar fysiska utmaningar och provar sitt mod i relationen till vuxna och kompisar.

Forskning visar att förskolebarn för sin utveckling behöver få:

Utforska höjder (klättra, klänga, hoppa, balansera)
Uppleva hög fart (springa, gunga, glida, cykla, skejta)
Utforska sina gränser för vad som är farligt (klätterväggar, eld, is, vatten)
Testa vanliga verktyg (tälja, hugga, såga)
Kämpa (tävla, fajtas, brottas)
Testa att vara själv (gömma sig, dra sig undan)

Fördjupning

International School Grounds Alliance – Risk in Play and Learning: Ubud-Höör Declaration